efter soffan..

Tog mig efter många om och men upp ur min underbart sköna soffa, anledningen till denna bravad var att ja hade sådan sammandragningar att det inte gick att ligga ner. Provade duscha, promenera, vila, men dom fortsätter. Minns inte att det var så här när ja väntade lucas, minns iofs inte mycket alls från den graviditeten, förutom att ja inte behöll maten då heller... Men man kanske inte ska klandra sig själv allt för hårt, det är ju trots allt sju år sedan.

Detta med mitt fruktansvärt värdelösa minne, som ni ser att ja inte alls klandrar mig själv för, är anledningen till denna bloggs existens. Tiden som mamma bara rullar framåt medan tiden som gravid sakta men säkert masar sig fram. Tänk att jag 19 år gammal fick en liten kille som i augusti blir sju år. Han har redan börjat skolan, läser böcker själv, och analyserar livet och allt annat som följer med det. Det var inte många dagar sedan han pratade om att vi kanske borde tro mer på gud så vi kom till himlen och blev änglar när vi blev hundra år. Stackarna vad dom måste fundera dessa små.

Nu står man här igen, orolig över ett litet liv som lever i en liten mage, hur mår den lilla killen, trivs han bra i sin nuvarande boning? Hur vida barnet har fem fingrar på varje hand oroar mig inte så länge han är frisk, men den frågan bubblar ofta upp... är du frisk mitt lilla pyre, och om inte, hur kommer livet bli då? säkerligen underbart men mer krävande. ja vad vet man egentligen, frågorna är många.. Man vill ju som mamma levererar den bästa lägenheten som ett litet pyre kan ha, man vill levererar allt man kan för att den ska bli frisk och må bra. Sen hur vida den ser ut som pappa albino eller mamma smått spanska drag ja de ger ja blanka tusan i:)

Nu ska stora killen hämtas från dagis och lillen, ja han hänger med i sin just nu stramande hårda lägenhet som övar sig för framtida bravader...

kram så länge